Ett år senare. Det känns så onaturligt.

Idag, eller ja.. Igår (13/10) var det exakt ett år sedan jag landade i USA.
Jag satte ner mina fötter på Obamas mark och började om från början.

Utan familj. Utan vänner. Utan det mesta. Det jag hade var min värdfamilj och några sporadiska kontakter med tjejerna från aupair-skolan. Jag flyger själv, eller ja, inte helt själv. Sara, som skulle till Minnesota åkte samma flyg som mig, från NYC. Men ensam.

Jag minns så väl känslan när jag reste mig från sätet i flygplanet, på O'hare i Chicago, jag var helt utblottad!

Min största rädsla: Min värdmamma skulle inte känna igen mig.
Mina vanligaste tankar: Det är fredag... Vad gör alla? Daniel? Mamma & pappa? När kommer jag kunna ringa? Jag vill prata! Eller nej... JAG VILL HEM! Vad f*n har jag gjort?

Första veckan:

Jag var inte själv längre. En ettåring sprang runt benen på mig, en erfaren aupair (som för den delen tröstade mig med att hemlängtan blir enklare att handskas med ju längre tiden går) & en 4-åring som ville veta allt om mig!

Första helgen:

Är egentligen den helgen jag kom. Men sov mig igenom hela helgen efter all intensiv utbildning på universitetet i NY.

Men helgen efter det... Jag åker bil. Den gamla aupairen visar mig delar av staden. Där saker finns, vad som är billigast, vilket gym som verkar bra. Hur man ska ta sig fram. Osv osv.

Första ensamma veckan:

Jag mår dåligt! Jag kan nästan aldrig skypa! Jag gråter varje gång jag ser Daniel på skärmen, det gör ont att se honom samtidigt känns det som en lättnad.

Många gånger fick jag vara med när han somnade. En rogivande situation. Inte trodde jag att jag skulle sakna hans snarkningar!

Ibland försökte jag vara stark. Inte visa att jag var ledsen och helt förstörd. Jag bet ihop, sa hejdå och la på samtalet. Sen kom tårarna! Många gånger vaknade jag ett par timmar senare med salttorkade kinder och huvudvärk. Det var hårt!

Den gamla aupairen hade rätt, ju längre tiden går desto bättre fungerar det. Man tappar "känslan" av hemma och börjar fokusera på vad man kommer att få uppleva.

I och med att Daniel bestämde sig för att komma över rättså kvickt så blev det genast enklare att fokusera på att något roligt snart skulle hända!

Tiden gick. Halloween kom, Thanksgiving kom, Julen kom! Äntligen! Nu var det dags.

Den dagen minns jag som igår. Jag satt i bilen påväg ut mot O'hare.. Spänd av förväntan! Äntligen skulle jag få se honom igen! Min Daniel!

Jag sätter mig i ankomsthallen och väntar... Passagerare efter passagerare kommer ut från dörrarna och tillslut ropar dom ut i högtalarna att Daniels plan har anlänt. YEY! Lyckorus genom hela kroppen!

Jag går fram till den gate där de väntas komma ut.

Människa efter människa passerar... Jag försöker se så långt in i ankomsthallen som möjligt, men ser inte mkt, spärrarna blockerar. Varje gång jag ser en maskulin person tänker jag: "NU!" och senare... "Nää..."

"NU"... "Nää".

Tillslut kommer han gåendes, i skrivande stund får jag gåshud av situationen! Jag minns min reaktion. Jag nästintill skriker till och studsar fram mot honom och slänger mig i hans armar. LYCKA! Där var stunden jag hade väntat på! Detta var en av dom gånger då jag verkligen kände mig hemma i Chicago, speciellt i början.

Vi umgicks på ett helt annat sätt än tidigare. Vi skrattade ännu mera än vad vi gjort innan! Det var så verkligt på något sätt! Jag vaknade upp och där låg han... I mitt rum, I USA, i min säng! Helt otroligt!

Vi upplevde! Vi njöt!

Dagen då han åkte minns jag inte mkt av alls. Jag minns bara hur ont det gjorde att inte få krama honom en gång till då han gick mot säkerhetskontrollerna. Jag minns hur ont det gjorde att vända om och gå, jag minns hur jobbigt det var att sätta sig ensam i bilen... Nu hade vi ju varit två. Jag var ensam igen.

Amy, blev min räddning. Min själsfrände, hon fanns där. Rakt framför ögonen på mig. Hon tröstade, lyssnade och blev som ett substitut för det som lämnat mig.

Vi levde! Ohja, vi levde! Ända till slutet levde vi! Haha! Bildbevis på facebook ;)

Sanna... Hon fanns där en stund, men gjorde ett enormt intryck. Vad kul vi hade! Fest och shopping och Billabong! Haha! :)

Oj. Detta skulle bli ett hyllningsinlägg för mina 8 månader i USA.

Det blev snarare en snyfthistoria om hur jobbigt allt var. Det var inte jobbigt jämt! Kvällar var jobbigt, resten gick som en dans. Julafton var skit! Men resten gick som en dans.

Ups and dows, så att säga.. :)

Utan tvekan. Det bästa jag gjort i mitt liv. En sak jag minns så fort jag kollar på en amerikansk serie. "Jim's värld" tillexempel... Det är inspelat i Chicago ;)

Fringe... En serie jag började se där.. Klockren! Påminner mig om mina och Heidi's (min värdmamma) egna kvällar. När Paul (min värdpappa) var ute för att kolla matchen eller tog ett par öl med kompisarna. Vi kollade alltid sentimentala filmer och typiska tjejserier. "Private practice" & "Grey's anatomy". Det suger att se det nu när man vet vad som ska hända ;)

Bara att någon nämner "Target" eller "Wal-mart" så poppar minnen upp. Att se mina skor från Forever21 gör ont. Jag vill inte använda dom ens, delvis för att inte förstöra dom och delvis för att det väcker mycket minnen.

Och hur dumt det än låter... Varje gång jag är på IKEA känner jag doften av vaniljljus och jag känner doften av min källare, där jag bodde. Jag minns allt. Jag kan nästan känna på det. Så lustigt.

Det har gått nästan 5 månader sedan jag lämnade det landet som påverkat mig mest. Det är jobbigt att komma hem och sakna något man svårare kan få tillbaka än det man redan har.

Tror inte det finns någon som förstår hur jobbigt det är att titta tillbaka, se bilder, kolla på filmer, känna känslor och sedan veta att det aldrig kommer igen. Den känslan jag upplever nu. Den känslan kan inte jämföras med hemlängtan. Den är värre!

Hemlängtan, då vet du att du kommer få träffa alla igen, det är det du längtar efter.

Hur jag längtar nu, jag längtar efter något jag inte kan få. Det finns inte längre. Medan hemma alltid kommer finnas.

Nåja, ett litet luddigt 1-års inlägg från mig.

Klockan är trots allt 03,30 och jag jobbar min natt på sjukan.

Troligen blir väl detta det absolut sista. Vi får se!

Hörs!

/Malin

Amy ♥

Efter lite prat om minnen på skype och bara av att se min flicka därborta så kommer depression. Eller ja, det var väl att ta i. Men ledsen blir man... Ibland saknar jag allt så det gör ont.

Miley Cyrus - When I look at You

♥

Vill bara bli frisk.

Seriöst! Hur jävla illa ska det vara då?

Gick ner till vårdcentrum igår efter en hel helg med hosta, feber (till och från) och frossa. Fick ett CRP (snabbsänka) taget och det tydde på infektion. Nähä?

Aja, försökte få tag i en tid och eventuellt en läkare som ville vara vänlig och skriva ut lite mysiga penicillintabletter till mig. Tji fick jag, här hade hela Tranås bokat upp sig på jouren och jag fick snällt tacka och ta emot en tid på distriksläkarjouren i Eksjö. Patrik Hellström hette mannen som hälsade mig i dörren.
Inne på undersökningsrummet frågar han typiska frågor som: "ont i halsen?" "svårt att svälja?"
Jag svarar kort och andfått: "Nej, inga halsmandlar, opererades bort 1/9 2009".
Han tittar allvarligt på mig (när man inte har några halsmandlar trillar ju bakterierna rätt ner i luftrör och lungor i princip så fort man blir sjuk, istället för att fasta i halsen och utveckla en halsfluss och det kan snabbt bli allvarligare i stil med lunginflammtion eller till och med en infektion i lungsäcken. Förstår att han blev arg, men jag kan inte rå för att jag är envis) och frågar hur länge jag gått och hostat. Sen i onsdagskväll. Trodde det var astma/allergi (brukar alltid hosta när det är fuktigt väder). Han blänger på mig och tar fram orteoskopet och kollar i örat som jag inte hör ngt på. Han säger: Jo, du har ju vätska bakom trumhinnan.
Jag säger: Va!?
"Du har vätska bakom trumhinnan", upprepar han sig fast säger det nu i det örat jag hör ngt på.
"Nähä?" tänker jag.
Sen lyssnar han på lungor och hjärta och sen suckar han. Ja, du måste ju ha någon form av antibiotika.
Ett recept och ett besök på apoteket senare:
Vafan? Vad är det för diagnos jag fått då?
River runt i apoteketpåsen och får fram pillerburken. "2 kapslar morgon och kväll tages mot Lunginflammation. I samband med måltid".
Kanon. Lunginflammation. Man kunde inte fått en näve valium också?

Jag kommer klättra på väggarna här hemma. Detta är inte kul! Jag missar 2 nätter och en dag denna veckan på jobbet.
1. Det är inte kul ekonomiskt.
2. Jag kommer bli depp för att jag inget kan göra.

Det räckte med att jag tryckte i mig 2 kapslar i går kväll och jag kände mig redan mycket piggare och försökte nästan intala mig själv att klara av att jobba inatt. Det är skumt vad psyket kan spela med kroppen :P
Nej! Det blir inget nattjobb för mig. Pratade med chefen förut, hon ansåg att jag kan komma tillbaka söndag kväll. Så jag går väl och drar täcket över huvudet, försöker andas lite och sen kan väl ngn väcka mig på söndag?

Ni får ingen puss. Jag är sur!
Hej!

In my head.

Har fått klagomål på att jag inte uppdaterar här alltför ofta.
Detta kan i och för sig bero på att jag inte längre tillbringar min tid i Jefferson Park, Chicago. Utan numera är jag bosatt i ett regnigt Sverige, ett tråkigt Tranås, men ett urmysigt område kallas Diplomaten :) Trivs som fisken i vattnet här hemma, speciellt nu när inredning kommit på sin plats och det som saknas är lite mattor och gardiner.

Hur har jag haft det hemma, hittills?
Jodå. Här rullar livet på och när jag satt "over there" sa alla till mig att du längtar säkert hem, men här är allt precis som vanligt. Bara som innan, inga förändringar. Och det stämde. Men där borta kändes det skönt att drömma sig hemåt och bara tänka på hur det var att gå runt på storgatan, eller kunna åka till Willy's och storhandla. Eller bara rentav se hamnen och sjön Sommen. Det är fortfarande en lyckokänsla att höra Boxholm's II:an tuta på kvällarna, men samtidigt har jag dock funderat på hur jag hade haft det om jag var där borta just nu.
Jag vet nästan precis exakt hur mina dagar hade sett ut. Eftersom Heidi är ledig och har sitt sommaruppehåll från och med 1/6, så hade jag inte behövt komma upp och ta hand om barnen förrän runt 8,30-9,00. Hon hade fått sin efterlängtade dusch och jag hade underhållt barnen en stund. Sen hade hon gjort ärenden. Fram till 14, skulle jag tro. Sen skulle jag troligen ha resten av dagen ledigt och kunna shoppa, träffa Amy, Lina & Lina och bara ta det lugnt.
Jag hade nog vid det här laget, tröttnat på "Twilight"-hysterin som är där borta och jag hade troligen gett vika och sett filmerna efter allt tjat som hade kommit från Heidi.
Jag hade troligen legat varje eftermiddag vid stranden med lite rosévin och sällskap av någon av mina aupair-tjejer och vi hade säkert haft det mysigt!
MEN! Jag hade troligen inte känt mig tillräckligt trygg i mig själv att stanna kvar. Inget att riskera. Det var ett val jag gjorde. Jag åkte hem och jag ångrar det verkligen inte!
Jag fick en lång tid av upplevelser och erfarenheter som kommer finnas med mig livet ut och det är väl självklart att jag längtar tillbaka! Varje dag tänker jag på min illbattingar därborta!
Heidi och jag mailar ofta och efter en misslyckad skype-date (som aldrig blev av) fick jag ett mail av Heidi där det stod att Niamh var besviken för att hon inte kunnat visa upp sin nya rosa sparkcykel som hon lyckats få för att hon avslutat sin "foodbook*". Jag var mest besviken över att jag inte fått se dom på över en månad och varje dag känns så tom utan Liam's "tjat" och Niamh's påhittade sånger om fjärilar och blommor. Jag saknar Heidi. Jag saknar hennes hånskratt åt roliga människor, jag saknar hennes suckar, när man kunde se på henne att hon lätt skulle kunna betala mig en miljon för att ta hand om hennes barn utanför arbetstid. Jag saknar henne. Framför allt. Så saknar jag Amy. Det är många gånger jag har försökt att leta reda på henne i min telefonbok och inte lyckats hitta numret, kommit på själv att jag är i Sverige och att ringa till henne nu skulle kosta mig en förmögenhet.
Men. Jag lever här. Jag har det bra här. Jag älskar mitt hem, min sambo, min familj, mina vänner och varje dag känner jag mig otroligt tacksam för att jag har så många fina personer i mitt liv som trott på mig, stöttat mig och som fortfarande finns här, för mig! Trots 7 månader i utlandet!


* En bok där vi antecknat vad hon testat på i mat väg och det enda som fick henne att testa var att på sista sidan stod det "SCOOTER!" med stora bokstäver och denna sparkcykel har hon längtat så mycket efter. Duktig tjej, som är så petig med maten att ändå kunna avsluta boken är en stor bedrift!


Nåja, nu ska vi väl inte bli alltför sentimentala och blödiga. Men jag vill bara påpeka att det är inte du som läser, som har dom bästa vännerna på jorden. Det är jag!

Puss ♥

♥

Ett värdigt avslut

Dags att avsluta denna bloggen om mitt liv i Chicago.

Jag har återvänt till kalla Sverige och återvänt till mitt liv här.

6 månader och 2½ vecka blev jag kvar i USA. Efter det valde jag att avsluta mitt år och åka hem tidigare.

Jag har valt att inte säga varför, offentligt här i bloggen, det är alldeles för personligt för att yttra sig om.

Det fanns andra, mindre, anledningar också. Dock har dessa inte varför avgörande för mitt val, men har gjort det lättare att besluta valet - att åka hem.

Vill du veta varför jag åkte hem, kan vi pratas vi personligen! :)

Gör en enkel punktform på dom vanligaste frågorna jag fått hittills:

• Hur har det varit?
  
  
  UNDERBART! Vilket land, vilken kultur, vilka upplevelser, vilka erfarenheter och framför allt: vilken underbar familj jag har/hade.
  
• Största skillnaden?
  
  
  Maten! Allt är flötigare, upplever jag. Sen givetvis, kulturen. Alla är så pass mycket trevligare och tillmötesgående & glada. Trots att klockan är tidigt på morgonen och trots att det ösregnar.
  
• Hur var familjen?
  
  
  Underbara! Band för livet! Min värdmamma och jag skapade starka band ändå från början och vi utvecklade en vänskap som kommer att hålla livet ut. Barnen var jättesvårt att lämna. Dom kommer alltid vara mina små älsklingar. Barn är barn, man är trött på dom ena dagen och andra dagen kan man inte slita blicken från dom. Kärlek!
  
• Hur var det att lämna familjen och alla vänner?
  
  Svårt. Givetvis. En dum fråga, men samtidigt är det nog svårt att tänka sig in i hur det är att lämna någon/några som man levt tätt inpå och skapat ett familjeband till under en längre tid. Likaså vännerna, man skapar ett otroligt band till dom man lär känna där borta. Man är helt utblottad och ensam och varenda person man förlitar sig till och skapar en vänskapsrelation till känner man extra för.
  Lite så var det att lämna Sverige. Det gjorde ont. Man ville inte lämna dom man älskade, men samtidigt visste man att det bara skulle vara för ett år. Många hade planer på att komma och hälsa på under sommaren. Daniel kom och hälsade på under nyår. Det var enklare att leva med. Nu går tankarna i skallen på dom som man kanske inte kommer att träffa på flera år. Typ Amy. Som ni alla vet träffade jag denna fina tjej redan på skolan. Vi fattade inget vidare tycke för varandra från början. Vi hade båda samma åsikt om varandra. Vilken bitch. Jag gillade henne inte alls och hon tyckte jag verkade svår också. Vi kom senare på att vi båda skulle till Chicago. Hon lade till mig på facebook och sedan började vi prata, när vi landat hos våra familjer, bytte nummer och möttes en hel downtown och det klickade direkt! Hennes krav på mig var att jag skulle kunna prata och förstå engelska, bättre än dom som hon lärt känna på skolan. Vilket jag hade! Mitt krav var att hon skulle vara rolig. Det var hon :) Vi skapade så pass starka band att jag ibland kan känna mig lite tom när jag inte fått prata med henne. 
  Hon är speciell! ♥
  
• Hur är omställningen, tidsmässigt och kulturmässigt?
  
  
  Det man en gång levt i är inte svårt att anpassa sig till. Många saker saknade man där borta. Matmässigt och dryckesmässigt. Coca-Cola är godare i Sverige :) Tur att man har en så fin familj i Sverige som skickade både kaffe, baconost och choklad :) 
  Kulturmässigt är det också lätt att komma tillbaka. Det var värre att åka dit. Det är många morgnar jag vaknat upp och undrat var sjutton jag är och kommit på att jag verkligen är HEMMA. Men ändå... Borta, på något sätt.
  Jag har vaknat upp i mitt guloranga rum i 6 månader och hört dom små barnfötterna trippa på golvet ovanför mig. Jag har känt doften av pancakes. Hört Heidi's röst: "Maaaaalin?" Mitt namn i amerikanskt uttal är sååå kul :) Det saknar jag! Att presentera sig: "Maaalin". Inte det tråkiga: "Malin". Åh, jag vill tillbaka!
  Tidsmässigt tar det en enorm tid att komma igen. Det är 19 dagar sedan jag landade på Arlanda. Jag tycker fortfarande att det är svårt att komma i fas igen. Nu har jag haft turen i oturen att få börja jobba, alla redan (skulle inte börjat förrän midsommar-veckan, egentligen), och det har nog inte gjort att jag kommit i fas fullt ut än, men det kommer det med. Alla säger att det är jobbigare på detta hållet.
  När jag landade i USA tog det en helg i princip. Här har det hittills tagit 19 dagar och det kommer säkerligen ta ett litet tag till tills tröttheten släpper. Jetlag går ungefär att beskriva med förkylning och bakfylla. Det är tungt och det sitter i, länge :P

Ja, det är dom vanligaste frågorna. Fråga på hörni! Jag har bloggen uppe ett tag till, sen får vi se :)

Nu - Kaffe!

Sen - Sova!

Senare - Jobba natt!

Hörs & ses!

Pussdå ♥

Välkommen, Miley Maybelle Erica ♥

Doris har fått ett namn! Bönan har fått ett namn! 

Min brorsdotter som föddes den 22/4 2010 har fått ett namn! En identitet! Ingen kan vara stoltare som faster! Eller jo, kanske Jennie :)

Pratade precis en timmas långt samtal med min kära svägerska och fick höra lite om hur det var och hur det hade varit! Så kul att få höra en välbekant svensk röst som inte befinner sig i Chicago :)

Denna dagen har varit oerhört innehållsrik, till skillnad från andra dagar. Liam har hållt sig otroligt aktiv med att leka spöke och skrämma mig. Likaså har han gett ifrån sig ljud som "vov vov" istället för "Hiiiiiiii!" Roligt när han upptäcker att man kan få uppmärkssamhet utan att skrika "HEJ!" och voffa istället :)

Niamh hade skola mellan 7,30-10-00. Efter det lekte vi en bra stund, sen var det dags för lunch och efter allt stoj och stök bestämde sig båda två för att ta en liten middagslur :) Bra, tyckte Nanny Malin :)

Imorgon ska Niamh på "field trip", det vi i svenskan kallar "studieresa" och dom ska så långt som till Brandstationen som bara ligger några kvarter från huset :)

Så skoldagen imorgon kommer se lite annorlunda ut. Mellan 9,30-12 kommer Niamh befinna sig borta från huset och Liam och jag kommer åka till gymet och sen en sväng till Bed Bathroom & Beyond, bara för att Nanny Malin vill kombinera nytta med nöje och fönstershoppa inredning :) Mycket inredningstankar i huvudet nu med all renovering som sker där hemma :)

Slänger också in en liten video ifrån helgen, som spenderades med min underbara aussie, Amy :) 

I videon ser ni ett litet inslag av Chicago, Blackhawks-killen som inte verkade så, som det stod på tröjan, "Sharp" ;) Hahaha! :) Men rolig var han i alla fall :)

Nej, nu knyter vi väl benhögen för denna dagen och ser framemot nästa :)

Puss ♥

I brush my teeth with a bottle of Jack ;)

22 april 2010 ♥

Är på sånt rejält jävla bra humör idag.

Liam är badad. 

Båda barnen tog lite sovmorgon (jag med, men i soffan).

Båda barnen har ätit en kanonbra frukost!

Dom är glada, inte gnälliga! TUMME UPP!

Det enda som är kvar att göra nu innan gymet är att Niamh ska ha sitt bad med och att jag ska hoppa ur pyjamasen, som fortfarande är på, och i träningskläderna!

Fan så bra! Fortsätt såhär, dagen!

Får se om jag skriver lite mer senare! :)

Pussdå!

Take your records, take your freedom.

Tjoo! Nu är det onsdag kväll. Sitter i min säng i mitt "lilla" rum och tankarna flöder i skallen på mig! Har aldrig varit såhär tankspridd som jag är nu. Jag är förvirrad och blir trött på mig själv när jag glömmer saker som måste göras.

Städerskorna var här idag och spräckte våra rutiner totalt, dom är alltid här runt den tiden då jag måste lägga Liam så han ska få sin lilla "nap", men icke!

Liam var övertrött och vägrade sova. Niamh var trött och jag var tjurig. En sådan där dag man liksom inte vill ha alls. När jag väl fått honom till sängs, sov han knappt 45 min och sen vaknade han och var överjävlig istället. 

Usch för trotsiga barn! Jag bestämdel idag att Daniel & jag inte ska ha några barn! Så. Jag skulle lätt kunna skriva ett kontrakt på att jag aldrig ska skaffa barn, idag. Men skulle nog ångra mig dom dagar då det verkligen flyter på bra, och dom är 2 små änglar, som faktiskt händer rätt ofta. 

Jag älskar dom! Dom känns som mina syskonbarn, så bra kontakt har jag med dom. Helt otroligt! Det har bara gått ett halvår och jag känner dom utan och innan. Och tänker jag tillbaka var mitt största problem, när jag kom hit, att byta blöja. Jag gillade det inte! Men det har man lätt vant sig vid nu. Dock har jag fortfarande problem med snor och sånt. Jag ryser bara jag "snyter" eller torkar dom kring näsan. BLÄK!

Vi var på gymet en del av tiden då städerskorna var här. Barnen älskar barnvakten, Luisa, som är där. En kvinna i 50-års åldern, liten, tjock och förstår inte alltför mycket engelska. Liam älskar henne! Hon pratar spanska med honom :P Niamh älskar henne med för dom kan prata om Dora The Explorer, Niamhs favoritprogram :) Dom är alltid så himla sprudlande när vi åker därifrån och vi sjunger nästan alltid spanska sånger. Tro det eller ej men mina spanskalektioner, (som förövrigt var väldigt få) på högstadiet, gav resultat. Eller har jag kanske Dora att tacka för det? :)

Eftermiddagen tillbringades med grovstädning av min lilla våning. Badrummet är skinande rent och resten av våningen luktar fantastiskt ;)

Efter en lång promenad och ett telefonsamtal till Lina sitter jag nu här i mitt rum, i min säng, med datorn i knät. Spotify rullar och jag känner att den där duschen jag längtar efter hela dagen är inte långt bort :)

Nä, hörni, Simpson's börjar om en timma. Nu blir de duschen och sen lite örtte på det :)

Hejs!

You've left me speechless.

Jag är så sjukt jävla trött på alla telefonförsäljare som ringer hela tiden. Jag tappar andan varje gång som min svenska telefon ringer enbart för att jag är rädd att ngt hänt hemma. Man vet ju aldrig, liksom!

Men då är det, telefonförsäljare. Säkert 4 st bara den senaste veckan. 

Första samtalet svarade jag på. Dock var det en intressant försäljare så bad honom kontakta mig längre fram.

Men dom andra 3 har jag inte en aning om. Har inte svarat, utan bara tryckt bort samtalet. Det är jobbigt! Jag är ju, som de flesta vet, så grymt jävla nyfiken! Usch! Vilka är det som ringer mig?

Likaså är det 2 gånger det är dolt nummer som ringt, jag har inte svarat, vilket jag normalt sett inte gör på dolda nummer, men varit så nära. Men ekonomin hindrar mig. Det är svindyrt att ta emot samtal från Sverige! Jo, jag tackar ja!

Trodde inte denna dagen skulle bli så bra som den ändå hittills varit. Efter ett lättare drama igår känns luften tung och allt känns bara skört. Fåordigt.

Sen har jag varit sjukt irriterad senaste tiden. På alla som "saknar" ngn som varit borta i en vecka! Testa att bo utomlands i ett halvår med föräldrar som inte har skype & likaså med en tidsskillnad som min. Testa det!

Då vet ni nog vad sakna är! 

Så, nu fick jag ur mig det. Det har legat som ett riktigt irritationsmoment hos mig. 

En person som varit borta i 2 dagar hemifrån, skriver att man saknar denne och människan kommer hem inom en vecka! Hallå!? Det är ju en vecka, inte ett år! Sakna kan man göra, det är inte det jag menar, så inte ngn tar illa upp :) Men man kan sakna på olika sätt. Säger som min Daniel sa: "Det känns som man har förlorat". Så känns att sakna från ett annat land. Eller när den man älskar befinner sig så pass långt bort.

Nu var detta visserligen mitt egna fel. Men ändå. (Jag vet, Daniel, du behöver inte påminna mig!) ;)

Skypade med Sofia idag. Pratade mest skit och allmänna saker. Jag fick se bebismagen! :) Wiihuu!

Ja, det är mycket som sker i år. Jag har inte gått ut med det fullt ut på bloggen innan, men jag ska bli faster 2 gånger i år :) Många bebisar blir det!

Sen har jag en vän som kommer gifta sig i slutet på sommaren, så underbart! :)

Det känns som att man kommit till vuxenlivet. Jag har trots allt en ring på vänster ringfinger, så får väl räkna mig själv till dom "vuxna" nu då :) 

Inte bara det, jag får räkna mig själv till en av dom, som jag tidigare avundades för att jag inte kunde hitta mitt livs kärlek. Så fanns han rätt under snoken på mig. Tufft! Han är ball, han är som jag: Bäst! ;) ♥

Om man skulle leka mamma en stund nu kanske? Det är ju det jag jobbar med: Leker mamma. Och fy fan vad bra jag är på det ;)

Pussdå! ♥

6 månader!

Kan inte riktigt förstå att tiden gått så fort ändå. 

Det är 3 månader sedan jag träffade Daniel. 

3 nånader sedan & 1 dag om man ska vara exakt. 

Så längesedan är det jag fick sista kramen innan han åkte. Usch! 

Vad lång tid egentligen, samtidigt känns det inte så längesedan. 

Jag minns allt som hänt sedan dess. 

Lång tid är ju liksom när man inte kommer ihåg eller bara har svaga minnen, eller? :)

Jo, 6 månader gick fort. I början tänkte jag, när alla sa, att ett år går fort, då tänkte jag mest: "TROLIGT!" Det kändes som en evighet tills Daniel kom, men samtidigt när jag tänker tillbaka, så gick det grymt fort.

Det är väl nu som vardagen har blivit rutiner och allt inte är så nytt längre. Det är nu allt slår en, man har hunnit med en hel del & jag bor faktiskt i ett annat land! Lite konstigt... Jag tror att tack vare den underbara familjen jag har här, så har jag aldrig känt mig obekväm, likaså har jag trivts från dag 1 också! 

Heidi är som en storasyster, vi pratar om allt! 

Och 75% av våra samtal består bara av skratt. Det låter så klyshigt, men det är faktiskt så... Det har lite att göra med att jag är rolig också, likaså hon!

Skrattar man inte med mig så skrattar man liksom åt mig, det har jag fått höra innan ;) Haha!

Var på bio i lördags och var sjukt skeptiskt till Miley Cyrus instats i "The Last song", men nyfiken som jag är så gick jag och Lina på den i lördags kväll när jag slutat vara barnvakt. Vi tog sista kvällvisningen kll. 22,30.

Jag tjöt mig igenom hela filmen. Så jävla bra var den! Nicholas Sparks är ett geni! Tack!

Miley Cyrus tidigare skådespelande (Hannah Montana) så gjorde hon en grym instats! 

Nästa vecka blir det nog en tatuering till tror jag :) Mer än så händer det väl inte här, tror jag :)

Pussdå! ♥