Ett värdigt avslut

Dags att avsluta denna bloggen om mitt liv i Chicago.

Jag har återvänt till kalla Sverige och återvänt till mitt liv här.

6 månader och 2½ vecka blev jag kvar i USA. Efter det valde jag att avsluta mitt år och åka hem tidigare.

Jag har valt att inte säga varför, offentligt här i bloggen, det är alldeles för personligt för att yttra sig om.

Det fanns andra, mindre, anledningar också. Dock har dessa inte varför avgörande för mitt val, men har gjort det lättare att besluta valet - att åka hem.

Vill du veta varför jag åkte hem, kan vi pratas vi personligen! :)

Gör en enkel punktform på dom vanligaste frågorna jag fått hittills:

• Hur har det varit?
  
  
  UNDERBART! Vilket land, vilken kultur, vilka upplevelser, vilka erfarenheter och framför allt: vilken underbar familj jag har/hade.
  
• Största skillnaden?
  
  
  Maten! Allt är flötigare, upplever jag. Sen givetvis, kulturen. Alla är så pass mycket trevligare och tillmötesgående & glada. Trots att klockan är tidigt på morgonen och trots att det ösregnar.
  
• Hur var familjen?
  
  
  Underbara! Band för livet! Min värdmamma och jag skapade starka band ändå från början och vi utvecklade en vänskap som kommer att hålla livet ut. Barnen var jättesvårt att lämna. Dom kommer alltid vara mina små älsklingar. Barn är barn, man är trött på dom ena dagen och andra dagen kan man inte slita blicken från dom. Kärlek!
  
• Hur var det att lämna familjen och alla vänner?
  
  Svårt. Givetvis. En dum fråga, men samtidigt är det nog svårt att tänka sig in i hur det är att lämna någon/några som man levt tätt inpå och skapat ett familjeband till under en längre tid. Likaså vännerna, man skapar ett otroligt band till dom man lär känna där borta. Man är helt utblottad och ensam och varenda person man förlitar sig till och skapar en vänskapsrelation till känner man extra för.
  Lite så var det att lämna Sverige. Det gjorde ont. Man ville inte lämna dom man älskade, men samtidigt visste man att det bara skulle vara för ett år. Många hade planer på att komma och hälsa på under sommaren. Daniel kom och hälsade på under nyår. Det var enklare att leva med. Nu går tankarna i skallen på dom som man kanske inte kommer att träffa på flera år. Typ Amy. Som ni alla vet träffade jag denna fina tjej redan på skolan. Vi fattade inget vidare tycke för varandra från början. Vi hade båda samma åsikt om varandra. Vilken bitch. Jag gillade henne inte alls och hon tyckte jag verkade svår också. Vi kom senare på att vi båda skulle till Chicago. Hon lade till mig på facebook och sedan började vi prata, när vi landat hos våra familjer, bytte nummer och möttes en hel downtown och det klickade direkt! Hennes krav på mig var att jag skulle kunna prata och förstå engelska, bättre än dom som hon lärt känna på skolan. Vilket jag hade! Mitt krav var att hon skulle vara rolig. Det var hon :) Vi skapade så pass starka band att jag ibland kan känna mig lite tom när jag inte fått prata med henne. 
  Hon är speciell! ♥
  
• Hur är omställningen, tidsmässigt och kulturmässigt?
  
  
  Det man en gång levt i är inte svårt att anpassa sig till. Många saker saknade man där borta. Matmässigt och dryckesmässigt. Coca-Cola är godare i Sverige :) Tur att man har en så fin familj i Sverige som skickade både kaffe, baconost och choklad :) 
  Kulturmässigt är det också lätt att komma tillbaka. Det var värre att åka dit. Det är många morgnar jag vaknat upp och undrat var sjutton jag är och kommit på att jag verkligen är HEMMA. Men ändå... Borta, på något sätt.
  Jag har vaknat upp i mitt guloranga rum i 6 månader och hört dom små barnfötterna trippa på golvet ovanför mig. Jag har känt doften av pancakes. Hört Heidi's röst: "Maaaaalin?" Mitt namn i amerikanskt uttal är sååå kul :) Det saknar jag! Att presentera sig: "Maaalin". Inte det tråkiga: "Malin". Åh, jag vill tillbaka!
  Tidsmässigt tar det en enorm tid att komma igen. Det är 19 dagar sedan jag landade på Arlanda. Jag tycker fortfarande att det är svårt att komma i fas igen. Nu har jag haft turen i oturen att få börja jobba, alla redan (skulle inte börjat förrän midsommar-veckan, egentligen), och det har nog inte gjort att jag kommit i fas fullt ut än, men det kommer det med. Alla säger att det är jobbigare på detta hållet.
  När jag landade i USA tog det en helg i princip. Här har det hittills tagit 19 dagar och det kommer säkerligen ta ett litet tag till tills tröttheten släpper. Jetlag går ungefär att beskriva med förkylning och bakfylla. Det är tungt och det sitter i, länge :P

Ja, det är dom vanligaste frågorna. Fråga på hörni! Jag har bloggen uppe ett tag till, sen får vi se :)

Nu - Kaffe!

Sen - Sova!

Senare - Jobba natt!

Hörs & ses!

Pussdå ♥