Detta kan i och för sig bero på att jag inte längre tillbringar min tid i Jefferson Park, Chicago. Utan numera är jag bosatt i ett regnigt Sverige, ett tråkigt Tranås, men ett urmysigt område kallas Diplomaten :) Trivs som fisken i vattnet här hemma, speciellt nu när inredning kommit på sin plats och det som saknas är lite mattor och gardiner.
Hur har jag haft det hemma, hittills?
Jodå. Här rullar livet på och när jag satt "over there" sa alla till mig att du längtar säkert hem, men här är allt precis som vanligt. Bara som innan, inga förändringar. Och det stämde. Men där borta kändes det skönt att drömma sig hemåt och bara tänka på hur det var att gå runt på storgatan, eller kunna åka till Willy's och storhandla. Eller bara rentav se hamnen och sjön Sommen. Det är fortfarande en lyckokänsla att höra Boxholm's II:an tuta på kvällarna, men samtidigt har jag dock funderat på hur jag hade haft det om jag var där borta just nu.
Jag vet nästan precis exakt hur mina dagar hade sett ut. Eftersom Heidi är ledig och har sitt sommaruppehåll från och med 1/6, så hade jag inte behövt komma upp och ta hand om barnen förrän runt 8,30-9,00. Hon hade fått sin efterlängtade dusch och jag hade underhållt barnen en stund. Sen hade hon gjort ärenden. Fram till 14, skulle jag tro. Sen skulle jag troligen ha resten av dagen ledigt och kunna shoppa, träffa Amy, Lina & Lina och bara ta det lugnt.
Jag hade nog vid det här laget, tröttnat på "Twilight"-hysterin som är där borta och jag hade troligen gett vika och sett filmerna efter allt tjat som hade kommit från Heidi.
Jag hade troligen legat varje eftermiddag vid stranden med lite rosévin och sällskap av någon av mina aupair-tjejer och vi hade säkert haft det mysigt!
MEN! Jag hade troligen inte känt mig tillräckligt trygg i mig själv att stanna kvar. Inget att riskera. Det var ett val jag gjorde. Jag åkte hem och jag ångrar det verkligen inte!
Jag fick en lång tid av upplevelser och erfarenheter som kommer finnas med mig livet ut och det är väl självklart att jag längtar tillbaka! Varje dag tänker jag på min illbattingar därborta!
Heidi och jag mailar ofta och efter en misslyckad skype-date (som aldrig blev av) fick jag ett mail av Heidi där det stod att Niamh var besviken för att hon inte kunnat visa upp sin nya rosa sparkcykel som hon lyckats få för att hon avslutat sin "foodbook*". Jag var mest besviken över att jag inte fått se dom på över en månad och varje dag känns så tom utan Liam's "tjat" och Niamh's påhittade sånger om fjärilar och blommor. Jag saknar Heidi. Jag saknar hennes hånskratt åt roliga människor, jag saknar hennes suckar, när man kunde se på henne att hon lätt skulle kunna betala mig en miljon för att ta hand om hennes barn utanför arbetstid. Jag saknar henne. Framför allt. Så saknar jag Amy. Det är många gånger jag har försökt att leta reda på henne i min telefonbok och inte lyckats hitta numret, kommit på själv att jag är i Sverige och att ringa till henne nu skulle kosta mig en förmögenhet.
Men. Jag lever här. Jag har det bra här. Jag älskar mitt hem, min sambo, min familj, mina vänner och varje dag känner jag mig otroligt tacksam för att jag har så många fina personer i mitt liv som trott på mig, stöttat mig och som fortfarande finns här, för mig! Trots 7 månader i utlandet!
* En bok där vi antecknat vad hon testat på i mat väg och det enda som fick henne att testa var att på sista sidan stod det "SCOOTER!" med stora bokstäver och denna sparkcykel har hon längtat så mycket efter. Duktig tjej, som är så petig med maten att ändå kunna avsluta boken är en stor bedrift!
Nåja, nu ska vi väl inte bli alltför sentimentala och blödiga. Men jag vill bara påpeka att det är inte du som läser, som har dom bästa vännerna på jorden. Det är jag!
Puss ♥
♥
<3
SvaraRadera